Den 18 september 2014 höll Skottland en historisk folkomröstning om självständighet, där skottarna fick rösta om huruvida de skulle bli en självständig nation och lämna Storbritannien efter mer än 300 år av union. Folkomröstningen, som väckte stor internationell uppmärksamhet och omfattande diskussioner om nationell självständighet, slutade med att en majoritet av skottarna röstade för att stanna kvar i Storbritannien. Trots resultatet, där 55% röstade för att behålla unionen och 45% röstade för självständighet, har frågan om skotsk självständighet fortsatt att vara en viktig och omstridd fråga i skotsk politik.
Skottlands folkomröstning om självständighet 2014 var ett avgörande ögonblick i landets historia, men den löste inte frågan om självständighet en gång för alla. Resultatet, där en majoritet röstade för att stanna kvar i Storbritannien, har inte lagt den nationalistiska frågan till ro. Tvärtom har den fortsatt att vara en central del av skotsk politik och kommer sannolikt att fortsätta att forma landets framtid under de kommande åren. Med fortsatt debatt om självständighet, särskilt i samband med Brexit, är det tydligt att frågan om Skottlands plats inom Storbritannien långt ifrån är avgjord.
Bakgrund: Vägen till folkomröstningen
Skottland har en lång och komplex historia av relationer med England och resten av Storbritannien. Sedan den formella unionen mellan Skottland och England 1707, som skapade Storbritannien, har det funnits perioder av missnöje och krav på större självbestämmande i Skottland. På 1900-talet ökade stödet för skotsk nationalism, och 1997 hölls en folkomröstning där skottarna röstade för att återupprätta ett skotskt parlament med vissa befogenheter, vilket ledde till att Skottlands parlament återinrättades 1999.
Under de följande åren ökade stödet för självständighet, särskilt efter att Scottish National Party (SNP), ett parti som förespråkar skotsk självständighet, kom till makten i det skotska parlamentet 2007 under ledning av Alex Salmond. SNP:s valframgångar och den växande nationalistiska rörelsen ledde till att frågan om en folkomröstning om självständighet blev allt mer påträngande.
2012 nådde den brittiska regeringen och den skotska regeringen en överenskommelse, kallad Edinburgh-avtalet, som gav Skottland rätt att hålla en folkomröstning om självständighet. Datumet för folkomröstningen sattes till den 18 september 2014, och frågan som skulle ställas till skottarna var enkel: ”Skall Skottland vara ett självständigt land?” Svarsalternativen var ”Ja” eller ”Nej”.
Kampanjerna: ”Yes Scotland” vs. ”Better Together”
Folkomröstningen 2014 dominerades av två huvudkampanjer: ”Yes Scotland”, som förespråkade självständighet, och ”Better Together”, som stödde att Skottland skulle stanna kvar i Storbritannien.
”Yes Scotland”-kampanjen, ledd av Alex Salmond och SNP, argumenterade för att en självständig skotsk regering skulle kunna fatta bättre beslut för Skottlands framtid än en regering i London. De betonade möjligheterna för Skottland att kontrollera sina egna naturresurser, som oljan i Nordsjön, och att forma sin egen ekonomiska och sociala politik. Kampanjen lyfte också fram möjligheten att skapa en mer rättvis och jämlik nation med större fokus på välfärd och social rättvisa.
”Better Together”-kampanjen, som stöddes av de tre stora brittiska partierna – Konservativa partiet, Labour och Liberaldemokraterna – leddes av Alistair Darling, tidigare finansminister i Storbritannien. Denna kampanj betonade riskerna med självständighet, inklusive osäkerheten kring Skottlands ekonomi, valuta, och medlemskap i internationella organisationer som EU och NATO. De argumenterade för att Skottland skulle vara starkare och säkrare som en del av Storbritannien och att det fanns mer att vinna genom att fortsätta vara en del av unionen.
Resultatet: Skottland röstar för att stanna kvar i Storbritannien
Folkomröstningen den 18 september 2014 hade en rekordhög valdeltagande på 84,6%, vilket visade det stora engagemanget och intresset för frågan om självständighet. När rösterna räknades visade resultatet att 55,3% av skottarna hade röstat för att stanna kvar i Storbritannien, medan 44,7% hade röstat för självständighet.
Resultatet var en besvikelse för många inom ”Yes Scotland”-kampanjen, som hade hoppats på att skapa ett självständigt Skottland. Samtidigt såg anhängarna av unionen resultatet som en bekräftelse på att majoriteten av skottarna ville behålla de långvariga banden med Storbritannien.
Efterspel och fortsatt debatt om självständighet
Trots att Skottland röstade för att stanna kvar i Storbritannien, löste inte folkomröstningen alla frågor kring skotsk självständighet. Faktum är att den snarare ledde till en fördjupad debatt om Skottlands framtid inom unionen.
En av de omedelbara följderna av folkomröstningen var att den brittiska regeringen, ledd av premiärminister David Cameron, lovade att ge Skottland ytterligare befogenheter, särskilt inom områden som beskattning och välfärd. Dessa löften resulterade i att Skottlands parlament fick ökad autonomi genom Scotland Act 2016.
Trots dessa förändringar har frågan om självständighet fortsatt att dominera skotsk politik. SNP, som fortsatte att vara den dominerande politiska kraften i Skottland, har fortsatt att driva frågan om självständighet, särskilt efter folkomröstningen om Brexit 2016, där en majoritet av skottarna röstade för att stanna kvar i EU, i motsats till resultatet i resten av Storbritannien. SNP har sedan dess argumenterat för att Skottland borde ha rätt till en ny folkomröstning om självständighet för att kunna välja sin egen framtid, särskilt i ljuset av de förändrade omständigheterna efter Brexit.
Betydelsen av folkomröstningen 2014
Folkomröstningen 2014 var en av de mest betydelsefulla politiska händelserna i modern brittisk historia. Den väckte viktiga frågor om nationell identitet, självbestämmande och de politiska och ekonomiska banden mellan de olika delarna av Storbritannien. Det visade också på den djupa politiska klyfta som finns inom Skottland, där många fortfarande känner att självständighet är den bästa vägen framåt.
Internationellt sett var folkomröstningen också av stor betydelse, då den följdes noggrant av andra regioner och nationer med självständighetsrörelser, såsom Katalonien i Spanien. Det visade hur demokratiska folkomröstningar kan användas för att hantera frågor om nationell suveränitet och självbestämmande, även om resultatet inte nödvändigtvis innebär ett slut på debatten.